Gunnar E Carlsson och Martti Helkimo
I samband med att den andra
tandläkarhögskolan i Sverige etablerades i Malmö 1946 infördes också en ny
studieplan för tandläkarutbildningen. Bland nyheterna fanns ett helt nytt
ämnesområde som döptes till ”bettanalys med parodontoprotetik”. Trots det
för oss idag svårförståeliga namnet var det ett försök att införa en vidgad
syn på funktioner i tuggsystemet / käksystemet i undervisningen. Intresset
för olika aspekter på ocklusion hade varit levande under lång tid, ofta
kopplat till framställning av stabila helproteser. Bristfällig ocklusion kom
senare att sättas i samband med parodontala problem och först långt senare
med muskulära symtom och käkledsbesvär. Ulf Posselt, som 1948 blev den
förste innehavaren av en chefstjänst i det nya ämnet, hade efter sin
tandläkarexamen i Danmark 1937 farit till Tyskland där han 1939 blev Dr Med
Dent med en avhandling som handlade om behandling av parodontal sjukdom med
bettskena. Det förefaller som en kuriositet i dag men det anger
uppfattningen i frågan under den första delen av 1900-talet och kan hjälpa
oss att bättre förstå benämningen bettanalys med parodontoprotetik. För
Karolyi, som brukar harangeras som en pionjär för användning av bettskena,
var denna främst ett led i behandlingen i det vi nu kallar parodontit.
Ulf Posselt utvecklade intresset för funktionen i tuggsystemet och hans
svenska doktorsexamen ”Studies in the mobility of the human mandible”,
försvarad 1952 [1], kom att bli en ofta citerad klassiker och betraktad som
ett genombrott för modern forskning i bettfysiologi. Även om olika aspekter
på ocklusion och bettregistrering var centrala i den nya avdelningens
undervisning och forskning vidgades snart intresset. Posselts första lärobok
på engelska 1962 [2] och än mer den andra upplagan 1968, utgiven posthumt,
ger vid sidan av omfattande redogörelser för bettregistrering och
artikulatorer en bred beskrivning av funktion och dysfunktion i
tuggsystemet. Posselts banbrytande insatser för utvecklingen av
bettfysiologin har ingående beskrivits av Maria Nilner [3].
Ämnesområdet
bettanalys med parodontoprotetik inrättades också i den gamla
tandläkarhögskolan i Stockholm med Tore Lönnerblad som chef. Denne var en
möjligen dynamisk men inte så forskningsintresserad företrädare som Ulf
Posselt i Malmö, som faktiskt under flera decennier i mitten av 1900-talet
internationellt var en av svensk odontologis mest kända, citerade och
efterfrågade representanter.
När den nya tandläkarutbildningen
startades i Umeå 1956 fanns ämnet bettanalys med parodontoprotetik i
studieplanen [4]. Under de första åren var det endast vikarier på
chefstjänsten. Torsten Öberg upprätthöll tjänsten i flera år tills han 1968
utnämndes till chef i Malmö sedan Ulf Posselt avlidit 1966, bara 51 år
gammal. Öberg som hade sin huvudsakliga forskning fokuserad på
käkledspatologi ansåg att namnet på ämnet borde ändras, och han verkade
aktivt för namnändringen till klinisk bettfysiologi och den engelska
benämningen stomatognathic physiology. Dessa benämningar började användas
vid avdelningen i Umeå 1966, men ännu vid utannonseringen av tjänster vid
den fjärde tandläkarhögskolan i Göteborg 1967 kallades ämnet bettanalys med
parodontoprotetik, men den förste innehavaren, Gunnar E Carlsson, blev den
1.1 1969 laborator i klinisk bettfysiologi. Den officiella namnändringen
till klinisk bettfysiologi kungjordes av universitetskanslersämbetet den
2.11 1967. Senare har namnet ändrats till klinisk oral fysiologi i Stockholm
och Umeå medan namnet klinisk bettfysiologi behållits i Göteborg och Malmö.
En utförlig beskrivning av chefer och medarbetare inom ämnesområdet vid de
fyra svenska tandläkarhögskolorna och motsvarande avdelningar i övriga
nordiska länder har publicerats av Maria Nilner [5].
Undervisning
i klinisk bettfysiologi
Intresset för att samordna undervisningen i
det nya ämnesområdet var redan från början stort. Ulf Posselt ordnade flera
konferenser [3] men också efter hans bortgång hölls det regelbundna
ämneskonferenser för diskussioner om undervisning, läroböcker och forskning.
I början fanns ämnet bara i Danmark och Sverige och många möten mellan
svenska och danska bettfysiologer anordnades, småningom också med
observatörer från Norge, Finland och Island. Efter Posselts bortgång blev
Willy Krogh-Poulsen ”the grand old man” inom den skandinaviska
bettfysiologin. Hans diplomatiska ledaregenskaper ledde till den första
nordiska läroboken i ämnesområdet, Bidfunktion/Bettfysiologi, som
publicerades i två band med den första upplagan 1973 och en andra reviderad
upplaga 1977/79 [6,7]. Dessa läroböcker var av stort värde för att i
Skandinavien homogenisera undervisningen i ett ämnesområde som
internationellt har varit – och är – mycket heterogent. Det har inte blivit
någon uppföljning av detta läroboksprojekt på nordisk nivå under senare tid
men en omfattande internationell litteratur har publicerats.
Forskning i klinisk bettfysiologi
Forskning inom ett ämnesområde
speglar ofta intresset hos ämnesföreträdaren och dennes närmaste
medarbetare. Inriktningen har därför varierat ganska kraftigt mellan de
institutioner som bedriver forskning och undervisning i klinisk
bettfysiologi, vid de fyra universiteten och vid den odontologiska
institutionen i Jönköping. En granskning av de avhandlingar som utgått från
de olika institutionerna visar på tydliga variationer i forskningsinriktning
men också olika utvecklingslinjer. Listor på avhandlingarna från de fyra
universitetsavdelningarna finns tillgängliga på SFBs hemsida.
Specialitet i bettfysiologi
Efterhand som ämnesområdet klinisk
bettfysiologi blev mer och mer etablerat vid de odontologiska fakulteterna
och i tandvården i övrigt i landet, började också diskussionerna om att
försöka höja ämnets status ytterligare genom att inrätta en specialitet. För
att underlätta denna procedur enades ämnesföreträdarna vid de odontologiska
fakulteterna om en gemensam utbildningsplan, där omfattning och innehåll av
en sådan specialitet beskrevs. (Särskilt Torsten Öberg och GEC var mycket
aktiva i den processen.) Denna utbildningsplan användes som mall för den som
ville meritera sig i ämnesområdet och uppnå en kunskapsnivå och status
motsvarande den som gällde för redan etablerade specialiteter. Den kom också
att ligga till grund för den målbeskrivning i bettfysiologi, som utarbetades
när ämnesområdet så småningom upphöjdes till specialitet genom
regeringsbeslut den 13 februari 1992.
Inledningsvis fördes dessa
diskussioner om specialitet inom fakultetsmurarna men också mycket energiskt
i den av Henry Beyron grundade Svensk Förening för Protetik och
Bettfysiologi (SFPB, se nedan). När oral protetik etablerats som en
självständig specialitet, inrättades inom föreningen separata
specialistsektioner för oral protetik respektive klinisk bettfysiologi med
egna styrelser. ”Specialistsektionen för Klinisk Bettfysiologi inom Svensk
Förening för Protetik och Bettfysiologi” var naturligtvis ett mycket
otympligt namn, som likafullt bars med stolthet av dess medlemmar. Det
innebar ju, bevars, nästan specialiststatus!
Bland initiativtagarna
till sektionen bör bl.a. Göran Agerberg nämnas, liksom Torgny Haraldson, som
i inledningsskedet också var dess förste (interremistiske) ordförande.
Specialistsektionen för klinisk bettfysiologi inom Svensk Förening för
Protetik och Bettfysiologi etablerades formellt den 14 november 1991 under
ett SFPB-möte i Skövde och upphörde i och med att Svensk Förening för
Bettfysiologi, SFB (Swedish Academy of Temporomandibular Disorders) bildades
den 16 augusti, 1995. Ungefär samtidigt upphörde också Specialistsektionen
för Oral Protetik, som nu ombildades till Svensk Förening för Oral Protetik,
SFOP. Som en följd av detta upplöstes nu också anrika Svensk Förening för
Protetik och Bettfysiologi. Protetiker och bettfysiologer var nu inte längre
samlade under samma hatt, men har likafullt kvar en gemensam och angenäm
angelägenhet, nominerandet av mottagare av Henry Beyrons Pris.
Tidigare
delades detta pris ut vart 6:e år till en medlem i SFPB, men efter att två
specialistföreningar bildats, nu i stället vart 3:e år till en medlem i SFB
och en i SFOP. För att i någon mån markera den idémässiga samhörighet mellan
protetiker och bettfysiologer, som Henry Beyron så varmt ville värna om, har
också under en följd av år någon medlem i respektive förening (läs:
ordföranden) inbjudits som hedersgäst vid föreningarnas respektive årsmöten
och därtill hörande program.
Specialist- och Ämnesföreningarnas
Centrala Råd
Under 1991 och 1992 pågick en febril aktivitet i
sektionen i syfte att försöka påverka politiska beslutsfattare,
nyckelpersoner i tandvårdens olika organisationer och i Socialstyrelsen om
behovet av en specialitet i klinisk bettfysiologi. Klinisk bettfysiologi
fick också egen representation i Specialistföreningarnas Centrala Råd, SCR,
som till följd av bettfysiologins och några andra ämnesföreningars
deltagande i mötena ändrade namn till Specialist- och Ämnesföreningarnas
Centrala Råd, SÄCR. En egen representation i SÄCR var mycket viktig under
denna turbulenta period i svensk tandvård, då den ena tandvårdsutredningen
avlöste den andra och specialist- och ämnesföreningarna förväntades inkomma
med synpunkter på olika rapporter och skrivelser nästan med vändande post.
Att delta med en egen representant i SÄCR:s möten var säkert av betydelse
för föreningens trovärdighet och skapade kontaktytor med övriga föreningar
och därmed också en ökad förståelse för varandras behov och önskemål inte
minst när det gällde diskussionerna rörande aktuella utredningar såsom
”Specialisttandvården i framtiden”, ”Premietandvård, ”Reformerad
tandvårdsförsäkring”, ”Tandvårdsförsäkring i omvandling”, ”Tänder hela
livet”- nytt ersättningssystem för vuxentandvård” m.m. I flera frågor där
Tandläkarförbundet efterhörde SÄCR:s synpunkter enades föreningarna om ett
gemensamt svar, vilket rimligen måste ha gett mer tyngd än om varje förening
enskilt hade besvarat aktuella frågor.
SÄCR är ju formellt ett
rådgivande organ i Svenska Tandläkarförbundet (STF) utan egen
beslutsfunktion utanför STF:s ramar. Specialistfrågor diskuteras på
förbundsstyrelsens uppdrag i SÄCR, men STF beslutar och avger formella
remissvar i aktuella specialistangelägenheter. Under senare år har denna
tingens ordning ifrågasatts av flera föreningar i SÄCR. Bl.a. har frågan om
att bilda en rikstäckande specialistförening med eget mandat i STF:s
styrelse - i analogi med TT, PT, LÄR - ingående diskuterats och analyserats,
men någon konsensus har inte nåtts. SFB hör till de föreningar, som intagit
en avvaktande hållning i frågan.
Målbeskrivning för
specialiteten
I specialistsektionen utsågs tidigt en arbetsgrupp med
uppgift att formulera en målbeskrivning för en möjlig specialitet i ämnet. I
denna arbetsgrupp ingick Torgny Haraldson, Åke Tegelberg och Martti Helkimo,
men många fler deltog engagerat i arbetet med konstruktiva förslag och stor
kreativitet. Samtliga ämnesföreträdare vid de
bettfysiologiska/oralfysiologiska avdelningarna vid fakulteterna bidrog på
olika sätt innan målbeskrivningen blev allmänt accepterad och tillställd
Socialstyrelsens utredningsgrupp.
Den 16 april 1993 utkom den nu gällande
författningen rörande tandläkares specialiseringstjänstgöring inklusive
målbeskrivningar för samtliga odontologiska specialiteter och nu för första
gången också avseende den nya specialiteten bettfysiologi. (SOSFS 1993:4
(M).
Enligt Hans Sundberg, dåvarande medicinalråd vid Socialstyrelsen
och huvudansvarig för den då aktuella specialistutredningen, var huvudskälet
till att klinisk bettfysiologi erkändes som en självständig odontologisk
specialitet benämnd ”bettfysiologi”, att ämnesområdet tydligt gick att
avgränsa mot andra etablerade specialiteter inom odontologin och medicinen!
Eftersom klinisk bettfysiologi i flera avseenden ansågs ligga i
gränsområdet mellan medicin och odontologi, var det viktigt att utforma
målbeskrivningen med tydliga ramar för specialistens verksamhet, men
samtidigt med flexibilitet i tillämpningen av målbeskrivningen och med
utvecklingspotential åt olika håll i händelse av att föreningen enades om en
ändrad målinriktning för specialiteten. Detta blev en nog så grannlaga
balansakt för arbetsgruppen, där inte minst Åke Tegelberg (sekreterare i
både specialistsektionen och specialistföreningen under en följd av år)
bidrog med kloka och genomtänkta formuleringar.
Under de första åren
efter specialitetens tillkomst fick de, som redan innehade en
övertandläkartjänst i klinisk bettfysiologi/klinisk oral fysiologi och som i
praktiken redan ansågs ha motsvarande en specialistkompetens i ämnet, efter
ansökan ”per automatik” ut den formella specialistbehörigheten från
Socialstyrelsen. De första, som fick formell specialistbehörighet, var GEC
och MH, vilka därefter fick Socialstyrelsens uppdrag och förtroende att
sakkunnigbedöma alla ansökningar om specialistbehörighet. Genom dessa
arrangemang växte specialistkadern i bettfysiologi på bara något år från
noll till dryga trettio! Idag genomförs regelrätta examinationer av
ST-tandläkare i enlighet med författningens anvisningar innan en formell
ansökan om specialistbehörighet kan inlämnas till Socialstyrelsen. En sådan
ansökan ska i dag vara undertecknad av såväl huvudhandledaren för den
treåriga specialiseringstjänstgöringen som av den sk externe granskaren, som
ska medverka vid examinationen (SOSFS 1993:4).
År 2005 fanns 55
specialister i bettfysiologi med Socialstyrelsens behörighet, varav 47
kliniskt aktiva. År 2020 beräknas ca 35 specialister ha pensionerats. 12 av
dagens specialister beräknas då vara fortsatt verksamma. Beräknat
nytillskott av specialister under den närmaste 10-årsperioden beräknas till
ca 3 per år. En hygglig balans mellan behov och efterfrågan av specialister
i bettfysiologi verkar således finnas de närmaste åren.
Odontologiska Riksstämman
Alltsedan starten har SFB (och tidigare
specialistsektionen) vartenda år deltagit med symposier, föredragsserier och
forskningsrapporter vid Odontologiska Riksstämman. Även om ett ekonomiskt
bidrag utgått till föreningen från Svenska Tandläkare Sällskapet för
arrangerandet av programmen, råder det ingen tvekan om att föreningens
medlemmar i första hand deltagit besjälade av möjligheten att få sprida det
”bettfysiologiska budskapet” bland kollegerna. Det är imponerande att den
lilla specialistföreningens medlemmar årligen kunnat presentera 8-10 nya
forskningsrapporter plus ett antal posters vid Riksstämmorna!
Höstmöten
Föreningen har arrangerat årliga sk Höstmöten på olika
ställen i landet och vid fyra tillfällen i grannländerna. Dessa möten har
samlat mellan 50 och 80 deltagare. Programmen har följt ett välstrukturerat
mönster av ett kurstema, forskningsrapporter, kvalitetsarbete och årsmöte
och inte minst en uppskattad social gemenskap kolleger och vänner emellan.
För de ofta krävande förberedelserna och de praktiska arrangemangen med
anledning av dessa höstmöten har någon ämnesföreträdare vid
fakultetsavdelningarna svarat. Styrelsen har dragit upp riktlinjerna och
bestämt temat för konferensen, men i övrigt har de lokala arrangörerna haft
tämligen fria händer. Det har undantagslöst resulterat i mycket lyckade och
uppskattade programpunkter.
Marknadsföring nationellt och
internationellt
Riksstämmorna och Höstmötena har uppskattats också av
kolleger, som inte tillhört föreningen, men som på olika sätt kommit i nära
kontakt med föreningen och dess verksamhet. Inte minst samarbetet med
läkarkolleger och sjukgymnaster vid dessa sammankomster torde ha varit av
stor betydelse såväl för medlemmarnas kompetensutveckling som för
marknadsföringen av bettfysiologispecialistens kunnande och kompetens i
vårdapparaten. Även internationellt har det unika faktum att vi i Sverige
har en specialitet i ämnet väckt berättigat uppseende [8]. Kolleger från
flera länder har hört sig för om hur utbildningen är upplagd och skälen till
att specialiteten överhuvud taget kunnat komma till. I dag finns såvitt känt
inte någon motsvarighet i något annat land, i varje fall inte av den
inriktning, omfattning och systematiska uppläggning av utbildningen som i
Sverige!
Vetenskapligt Råd i bettfysiologi
Ännu ett
uttryck för att specialiteten bettfysiologi har uppnått en likvärdig status
med övriga specialiteter är att bettfysiologin representeras i
Socialstyrelsens Vetenskapliga Råd med en ledamot. Redan från 1984, alltså
före erkännandet av specialiteten, hade Socialstyrelsen ett vetenskapligt
råd i klinisk bettfysiologi (GEC). Senare har MH verkat som vetenskapligt
råd (MH 1997-04-01 – 2006-05-30.) Nuvarande representant är Maria Nilner.
Svensk förening för protetik och bettfysiologi
Henry
Beyron (1910-1992) var en synnerligen aktad svensk tandläkare, inte bara för
att han var förste hovtandläkare och således ansvarig för flera svenska
kungars och den kungliga familjens tandvård, utan än mer för sina engagerade
insatser i flera tandläkarorganisationer. Han var t.ex. under en period
ordförande i Svenska Tandläkare-Sällskapet. Han blev också internationellt
känd och hedrad för sina publikationer om terapeutisk ocklusion i
protetiken. Hans stora arbete om ocklusala förhållanden hos australiska
aboriginer, publicerat 1964, bidrog säkert också till att han utsågs till
hedersdoktor vid odontologiska fakulteten i Malmö/Lund. SFB har anledning
att hedra Henry Beyron för hans betydelse för tillkomst och utveckling av
föreningen. Han bildade Svensk förening för protetik och bettfysiologi
(SFPB) 1956. Genom sitt stora intresse för bettfysiologiska problem och
restaurativ tandvård kopplat med organisatoriska och diplomatiska talanger
lyckades han få företrädare för de båda ämnesområdena att samlas i en
gemensam förening, som kom att blomstra i två decennier och överleva i
nästan ännu ett. Beyron var SFPBs förste ordförande och han förblev dess
galjonsfigur så länge han levde. Efter honom växlade ordförandeskapet mellan
en protetiker och en bettfysiolog. Billingehus i Skövde var den oftast
använda mötesplatsen för de årliga konferenserna. Programmet var vanligen
fokuserat på dental ocklusion och problem i de båda ämnenas gränsområden som
attraherade både protetiker och bettfysiologer. Inom SFPB bildades småningom
sektioner för respektive ämnesområde som arrangerade egna sammankomster.
Protetikerna började med årliga, mycket framgångsrika möten i Tylösand med
fokus på implantatprotetik, och deras intresse för SFPBs Billingehusmöten
svalnade. SFPB firade sitt 25-årsjubileum 1991 och Henry Beyron hyllades för
sina stora insatser inom både protetik och bettfysiologi. Men efter Beyrons
död 1992 blev det uppenbart att de båda ämnesområdena intressemässigt börjat
glida ifrån varandra så mycket att en upplösning av ”äktenskapet” blev
naturlig. Den lyckliga skilsmässan resulterade 1995 i etableringen av de två
självständiga föreningarna Svensk Förening för Bettfysiologi, SFB, och
Svensk Förening för Oral Protetik, SFOP. Utan kännedom om SFPBs historia och
den värdegemenskap som Beyron och många med honom under senare delen av
1900-talet ansåg finnas mellan protetik och bettfysiologi kan det idag vara
svårt att förstå att de båda ämnena fortfarande är förenade i många länder,
såsom exempelvis i våra grannländer Finland och Norge.
Referenser
1. Posselt U. Studies in the mobility of the human
mandible. Acta Odontol Scand 1952;10: Suppl 10.
2. Posselt U.
Physiology of occlusion and rehabilitation. Oxford: Blackwell, 1962.
3. Nilner M. Reflections on Ulf posselt – his contribution to bite
physiology. In: Chung SC, Fricton JR, eds. The past, present and future of
temporomandibular disorders and orofacial pain. Seoul, Korea: Shinhung Int,
2006: 207-217.
4. Carlsson GE. Half a century with stomatognathic
physiology. In: Chung SC, Fricton JR, eds. The past, present and future of
temporomandibular disorders and orofacial pain. Seoul, Korea: Shinhung Int,
2006:175-206.
5. Nilner M. History of TMD and orofacial pain in
Scandinavia. In: Chung SC, Fricton JR, eds. The past, present and future of
temporomandibular disorders and orofacial pain. Seoul, Korea: Shinhung Int,
2006:155-174.
6. Krogh-Poulsen W (ed). Bidfunktion/Bettfysiologi I.
Ortofunktion /2nd ed). Copenhagen: Munksgaard, 1977.
7.
Krogh-Poulsen W (ed) Bidfunktion/Bettfysiologi. Patofunktion (2nd ed).
Copenhagen: Munksgaard, 1979.
8. Helkimo M Specialist Qualification
in Stomatognathic Physiology /TMD in Sweden. Guest Editorial. The Journal of
Craniomandibular Practice 2002: 20: 147-149.
9. Abstracts of
selected presentations from the Society of Oral Physiology. J Oral Rehabil
2008;35:53-7.
|